”Ett spår”, viskade hon.
”Ett spår eller en hälsning och jag ska aldrig tala illa om den här stan igen. Vad som helst, till och med kroppen, så ska jag sluta anteckna, ta de där papperslapparna ur fickan, slänga dem på marken och låta våren ta dem, så småningom. Lösa upp dem, så att de försvinner.”
Hennes egen röst lät konstig när hon hörde den, silad genom den tjocka mössan som täckte öronen.
”Inget om träsket. Om kvinnorna i det, om männen. Eller om byn. Om mamma. Inte ens om Tomas. Jag ska aldrig mer säga ett ont ord om Tomas, om jag bara får ett tecken.”
Men ingenting hände. Vinternatten teg omkring henne, som alltid.
Helena får sparken från sitt jobb i kommunhuset och blir samtidigt lämnad av sin man. När hon börjar arbeta som städare på sjukhuset dyker plötsligt hennes kusin Blåpojken upp i en sjukhussäng, och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad. Men vad är det Helenas mamma vill egentligen? Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp? Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?
Efter succédebuten Då tänker jag på Sigrid är Elin Olofsson tillbaka med en berättelse som också den utspelar sig i det Jämtland författaren är väl förtrogen med. Till flickorna i sjön är en berättelse om vad en flicka lovade vid en liten insjö i det jämtländska skogslandet och vad en vuxen kvinna tvingas göra för att infria löftet.
Ett löfte i barndomen och konsekvenserna av det som vuxen. En kvinna som blir lämnad av sin man. En mamma som hör av sig efter många års tystnad. Elin Olofsson skriver spännande om människors irrgångar i det inre av Jämtland i Till flickorna i sjön.
/Kenneth Gysing, Femina
Hon vågar gå djupare in i de psykologiska irrgångarna och ibland vara just så inkonsekvent som ett mänskligt inre är. Men här finns framför allt en språklig mognad. Till flickorna i sjön bärs av en associativ prosa som allt säkrare törs ta ut svängarna.
/Annina Rabe, Expressen